Podradioprogrammen 80s All Over, Canceled Too Soon och Obiter Dictum på Patreon.

Patreon skapar gemenskap

Jag lyssnar på många poddar och en tydlig trend där är hur flera gör det möjligt att sponsra podden via Patreon. Bland andra ’80s All Over, Canceled Too Soon och nu senast Obiter Dictum.

Patreon är en enkel men samtidigt avancerad form av prenumerationstjänst. Hisspitchen är enkel: betala x kronor i månaden för att stödja dina favoriter som skapar bra innehåll. Utförandet kan bli mer komplext. Framför allt eftersom det går att skaparna kan lägga in så många nivåer som de själva tycker känns relevant (vilket är likt hur det funkar på Kickstarter). Det är också en av de roligare detaljerna på Patreon, hur skaparna döper nivåerna (efter klassiska rollfigurer i 80-talsfilmer, enormt dåliga tv-serier eller Star Trek-karaktärer, för att illustrera med de tre nämnda poddarna ovan.)

Patreon i sig är inget nytt. Det har funnits sedan 2013.

Det jag tycker är intressant med konceptet är att det skapar en stark samhörighet mellan skaparen och prenumeranten.

Om man jämför mellan tidningarnas betalväggar och Patreon-prenumerationerna kan jag tycka att det finns flera saker som talar för Patreon-formatet.

På tidningarna är det oftast fullt möjligt att ta del av bild, rubrik och ingress på alla artiklar men det låsta materialet ber läsaren att betala en engångssumma eller prenumeration för att ta del av resten av artikeln. Så läsare som inte betalar hamnar hela tiden på material de kan se men inte får ta del av, och det problemet är ännu större när det handlar om läsare som kommer till tidningen via länkar i andra digitala kanaler. Det skapar irritation och en töntig tävling om att visa hur man kan bryta upp låset och ta sig in genom dörren.

När det gäller Patreon är det, i alla fall när det gäller poddar, oftast så att själva grundmaterialet är gratis tillgängligt för alla. Vad man sedan får om man väljer att sponsra podden med en prenumeration kan variera väldigt mycket, från att man får vara med och rösta om vilka teman podden ska ta upp via tillgång till specialavsnitt till att man får delta i gruppsamtal med skaparna via videosamtal. Det här materialet är oftast något man inte kan komma åt om man inte har prenumererat och orsakar inte heller någon särskild irritation, kanske främst för att det är en person som lyssnaren redan har skapat en relation till via podden som förklarar varför det är inlåst.

Ett tag köpte jag en del böcker och annat via Kickstarter och Indiegogo och något jag verkligen gillade var just den här möjligheten att gå in och sponsra skaparna med olika mycket pengar för att få tillgång till olika sorters exklusivt material eller andra former av bonusar. Problemet som dock snabbt dök upp var att många skapare hade lättare att lova en produkt än att leverera den. Det mest absurda projektet där var nog serieboken som jag beställde i februari 2013, som skulle levereras i september det året och som slutligen anlände våren 2016. (De drabbades bland annat av att deras första tryckeri gick i konkurs strax efter att de hade betalt för hela tryckningen.)

En intressant skillnad mellan nivåerna på Kickstarter och Patreon är att de på Kickstarter oftast är begränsade i antal ju mer man kan tänka sig att stödja projektet, vilket kan innebära att de tar slut väldigt fort, medan den begränsningen sällan existerar på Patreon. Så det går att hoppa in sent i en produktion och stödja med stora summor utan problem.

Kometen och dess musik

I samband med att Philae landade på Comet 67P/Churyumov-Gerasimenko tidigare i år noterade forskarna att kometen gav ifrån sig en slags melodi.

Det var frekvenser i magnetfältet runt kometen som konverterades till forskarna konverterade till ljud som det mänskliga örat kan höra.

”The comet seems to be emitting a ‘song’ in the form of oscillations in the magnetic field in the comet’s environment. It is being sung at 40-50 millihertz, far below human hearing, which typically picks up sound between 20 Hz and 20 kHz. To make the music audible to the human ear, the frequencies have been increased in this recording.”

Den här melodin postade ESASoundcloud.

Eftersom ljudklippet postades med en Creative Commons-licens kunde andra ladda ner ljudet och skapa ny musik baserad på det. Och det gjorde de.

Här är några av mina favoriter.

Bästa – och sämsta – filmerna på Stockholm filmfestival 2011

Innan årets upplaga av Stockholm filmfestival var jag orolig att det här skulle bli ett mellanår, men jag passade ändå på att köpa ett gäng biljetter. Här är resultatet. En hel del var mycket bättre än jag har hoppats på – annat var riktigt dåligt.

❭ ❭ ❭

50/50

Festivalens absolut bästa film. En cancer-bromance som lyckas framkalla skratt lika väl som tårar.

Det här med att skapa berättelser där tittaren ska skratta åt hemska saker kan ju lätt bli misslyckat, men här görs det med fingertoppskänsla och de får en att skratta samtidigt som man gråter.

Med en inkännande blick skildrar Joseph Gordon-Levitt och Seth Rogen relationen mellan två vänner när en av dem drabbas av en dödlig cancer (filmtiteln kommer från att han har 50 procent chans att överleva).

Filmen gestaltar väl bromance-generationens undvikande av allvar. Runt radarparets vardagliga häng kretsar föräldrarna, flickvännen och terapeuten på omloppsbanor som sällan korsas.

Anjelica Huston gör en lysande återhållen roll som matriarken som försöker få kontakt med sin son.

9/10

The Daily Show With Jon Stewart Mon – Thurs 11p / 10c
Seth Rogen
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor & Satire Blog The Daily Show on Facebook

❭ ❭ ❭

Tinker, Tailor, Soldier, Spy

Daniel Alfredson har skapat en tät och tonsäker skildring av ett grått och smutsigt kallt krig.

I täten av en stjärnspäckad skådespelartrupp ståtar Gary Oldman som spelar en avpolleterad brittisk spion i en lysande lågmäld roll. Han dras in i en utredning av den egna ledningen. Vilka kan han lita på? Vilka spelar ett dubbelspel? Det finns hela tiden en återhållen spänning under ytan som hotar att explodera.

Fotot är vackert med många snygga inramningar. Framförallt i en scen där vi följer ett samtal mellan två män som sitter inne i en ljudisolerad kub och syns genom vars ett fönster.

8/10

❭ ❭ ❭

Drive

Pusher var stor. Bleeder har fortfarande en av de bästa soundtracks jag vet. Sedan tappade jag bort Nicolas Winding Refn, även om jag naturligtvis har sett hans Miss Marple-avsnitt.

Drive är en film jag är djupt splittrad om. Å ena sidan är det många vackra bilder (jag gillar särskilt kameraflygningarna över Los Angeles vägsystem) och ett soundtrack med tunga syntar och övertydliga låttexter, å andra sidan är det en förutsägbar berättelse med en tom hjälte. Ryan Gosling är en tystlåten modern cowboy som visar vad han kan bakom ratten och glömmer bort att det bara kan gå illa när man blandar in känslor. Han är en liten pojke som förläst sig om riddare.

På traditionellt Nicolas Winding Refn-vis innehåller filmen brutalt våld. Det kommer hastigt och är upprörande i sin brutalitet. Men till skillnad från många liknande filmer är våldet otäckt och motbjudande.

8/10

❭ ❭ ❭

Hell

Hell är The Road på tyska med ett dovare happy end.

Miljön har gått åt helvete – solskenet bränner jorden och huden, temperaturen har skenat och naturen är förkolnad.

Två syskon är på väg mot bergen med en man med bil. På en övergiven bensinstation plockar de upp en överlevande som först försöker stjäla deras packning.

Hell betyder ljust på tyska men har naturligtvis även en mycket passande engelsk betydelse.

Det är smutsiga, skakande och klaustrofobiska bilder.

Genuint obehagligt.

8/10

❭ ❭ ❭

Carré Blanc

Så här skulle det nog se ut om Roy Andersson började göra dystopisk science fiction, även om man kanske kan argumentera för att han redan gör det.

Statiska grafiskt vackra tablåer i en kall och känslolös värld av betong filmas med stillastående kameror. Det är ett mörker som trycker på och skapar en klaustrofobisk känsla och fokuserar blicken på kontrahenterna. Filmen är otroligt vackert ljussatt och filmat.

Människorna är fast i ett samhälle som präglas av Kafka-liknande uppdrag och vidrag brutalitet – för att man kan, för att man vill, för att man ska. Överallt hänger jättehögtalare som oavbrutet spelar muzak uppblandat med uppmaningar till befolkningen att fortplanta sig.

Filmen handlar om hur vi internaliserar byråkrati och förtryck. Hur vi omärkligt nöts ner och blir något annat än vi vill. Den monumentala modernistiska betongbrutalismen och de öde vägarna gestaltar den kyla och de murar som filmens gestalter byggt upp inuti i sig.

8/10

❭ ❭ ❭

The Guard

The Guard är en svart komedi om en rasistisk korrumperad snut och filosofiska knarksmugglare.

Det är vackert med ett western-soundtrack till den avslutande uppgörelsen.

Tyvärr drabbades visningen av en finsk-svensk översättning under all kritik.

7/10

❭ ❭ ❭

Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel

Do it yourself! Det här är en dokumentär om en man som gjorde punkfilm innan punken fanns.

Snabbt, rått och oberoende. Väldigt populistiskt med filmer som går rakt på sak och hellre smäller av en explosion för mycket för säkerhets skull. Han börjar från botten och gör de billigaste filmer han kan för att någon ska våga distribuera dem. Efterhand höjs budgeten i takt med att filmerna spelar in sina pengar. När bolaget sedan vägrar låta honom göra som han vill väljer han hellre att hoppa av och börja från början än att stanna kvar.

Det är imponerande att se hur många som inlett sin karriär hos Corman – Jack Nickolson, Ron Howard, Peter Fonda, Dennis Hopper osv.

Dokumentären beskriver det som att Steven Spielberg och George Lucas dödar Cormans karriär när Hajen och Stjärnornas krig blir enorma publiksuccéer. Plötsligt har storbolagen lärt sig göra och distribuera Cormans filmer men med en mångdubbelt högre budget.

6/10

❭ ❭ ❭

Innocent Saturday

Fokus är konsekvent fel genom hela filmen. Det som om de lagt till skak i efterbearbetningen.

Nära, klaustrofobiska bilder skapar täthet men blir på gränsen till parodiskt långa stycken när vi bara får se nackar på folk som går bort eller armar som svänger.

Livet går vidare mitt i katastrofen. Bröllopsdansen bara fortsätter denna lediga söndag.

Innocent Saturday skildrar döden för ett system där allt är bra eftersom överheten har bestämt att det är bra.

6/10

❭ ❭ ❭

George Harrison: Living in the Material World

Det är imponerande klippt med många spännande filmklipp.

De nya intervjuerna med Ringo Starr och Paul McCartney är intressanta och filmen är oväntat öppen med George Harrisons narkotikamissbruk och otrohet. Samtidigt är hans sista fru medproducent till filmen och man kan inte låta bli att undra om det är anledningen till att en del kontroverser hoppas över.

För den som redan har sett allt om Beatles och George Harrison ger nog inte den här filmen särskilt mycket men när filmen, med allra största säkerhet, klipps om till en tv-dokumentär i flera delar ger det här en bra bild av både mannen George Harrison och bandet The Beatles.

6/10

❭ ❭ ❭

Coriolanus

Krig är helvete och politik är vidrigt.

Coriolanus är Ralph Fiennes film. Alla andra skådespelare är småstjärnor som snurrar runt denna rasande man. De enda som kan konkurrera är lysande Brian Cox och glödande Vanessa Redgrave.

Filmen baserar sig på en pjäs av Shakespeare och gör som Romeo + Juliet och placerar berättelsen i ett nutida Rom, som ser ut som en blandning av krigen i Balkan och det forna Sovjetimperiet, men behåller språket.

Allt är väldigt välgjort men särskilt krigsscenerna imponerar med sin tystlåtna brutalitet.

5/10

❭ ❭ ❭

The Innkeepers

Jag vet inte varför jag köpte biljett till den vär filmen egentligen. Jag klarar ju inte av sånt här egentligen. Jag skyller på hänvisningen till Ghostbusters i festivalprogrammet.

Det här är en klassisk smygskräckis som handlar om två hotellanställda som jobbar sista helgen på hotellet innan det stängs. Nu har de sin sista chans att dokumentera spöket efter den första ägarens fru.

Efter mycket lättande skratt blir det otäckare och den kvinnliga huvudrollen faller ner i en spiral av kaos och besatthet.

5/10

❭ ❭ ❭

Magic Valley

Magic Valley skildrar en dag på den amerikanska obygden. Det är en film om döden och livets förgänglighet som är mer en upplevelse än en film (utan att vara en konstfilm).

Filmens starka sida är dess vackra scener med ett magiskt ljus.

Stabila skådespelarinsatser.

5/10

❭ ❭ ❭

Beats, Rhymes and Life

Det här börjar som en vanlig musikdokumentär där vi får se bandets start i Bronx, deras genombrott med Can I Kick It? och Native Tongues-kollektivet, men tar snart en mer personlig vändning med Phife Dawgs diabetesrelaterade problem och bandets interna stridigheter.

5/10

❭ ❭ ❭

This Must be the Place

En gammal popstjärna sitter hemma i sitt brittiska slott och tycker synd om sig och lever ett tantpensionärsliv. Överallt drar han shoppingvagnen efter sig.

Huvudrollen i This Must be the Place innehas av en Ozzy-skröplig Robert Smith gestaltad av Sean Penn. Filmen bygger på en kontrastbaserad humor – titta vad roligt när vi placerar den här udda fågeln i de här normala skeendena. Handlingen innehåller tillräckligt många vändningar och händelser för flera filmer.

Efter diverse förvecklingar i sitt närmaste köpcenter tar han båten över till USA där hans far ligger på dödsbädden. Därefter följer en roadmovie där Ozzy/Robert Smith/Sean Penn träffar bland andra David Byrne, som gjort filmens soundtrack (även om gamla Talking Heads-låten This Must be the Place lyser starkast), och fuskar i pingis på en diner under jakten på den gamla lägervakt som förnedrade hans judiska pappa i ett koncentrationsläger under andra världskriget.

Som sagt, filmen samlar fler delar en den kan hantera.

Sean Penn gör en stark skådespelarprestation och får jobba mycket med musklerna i ansiktet. Egentligen gör alla skådespelare bra ifrån sig men alla, exakt alla, är klichéer.

Allt är finstämt, poetiskt och lååångsamt – långtråkigt. Kanske filmen funkar bättre om man är stenad.

Det är jättefina kameraåkningar, landskap och scener, men allt går som i sirap. Filmen är alldeles för lång med otaliga sidohandlingar som obarmhärtigt lämnas i sticket, samtidigt som jag inte är särskilt intresserad av att veta vad som händer. Det är för många filmer i en.

Tack och lov bryts monotonin upp av enstaka kaskader humor.

4/10

❭ ❭ ❭

The Woods

Vad händer om några 20-nånting hipsters ur den ADD-drabbade Facebook-generationen flyttar ut i skogen och startar ett kollektiv? Kanske det här.

Neonklädda neohippies inreder en surrealistisk bostad för sig ute i skogen med uppstoppade djur, eluttag i träden, upphängda tv-apparater och kylskåp i mossan. Sedan proppar de i sig kopiösa mängder godis och läsk och lever sin barndoms drömsommar med nakenbad, färgkrig, ponnyridning och karaokekvällar under en bar himmel.

Deras första nederlag är när deras Wikipediasida raderas men de får åtminstone tusentals följare på Twitter.

En ung regissör har filmat sina vänner i neonfärgade kläder med en modern kamerablick – kort skärpedjup, handhållen, närmast dokumentär, kamera, naturfärger och stämningsbilder i motljus.

Ledaren uppeldar kollektivmedlemmarna med pseudodjupa kvasirevolutionära haranger och fanzinepoesi.

Filmen är alldeles för lång och innehåller många poänglösa men både konstnärliga och humoristiska scener. Historien är förutsägbar även om orsaken till kollektivets kollaps är mer monumental är jag förväntade mig.

När katastrofen är här står vi handfallna och försöker spetsa fisk med skaftet till sopborsten.

4/10

❭ ❭ ❭

Beyond the Black Rainbow

Beyond the Black Rainbow ser ut som att någon gjort en film av de mer psykedeliska delarna av 2001 och Logans’ Run och slungat ut resultatet i tidsrymden så att den får premiär i dag i stället, komplett med brus, överdrivet stora rullbytesmarkeringar och filmslitage. Färgskala går i orange, brunt, rött och vitt och svart. Mycket murriga toner och förstörda färgbalanser med tjock av rött, grönt eller sjukligt grönt.

Filmen utspelar sig på ett 80-talsretrofuturistiskt forskningslaboratorium med rött ljus, plastväggar, dörrar som åker in i väggarna med en tryckning på en touchknapp och vägghängda sängar.

Forskningsledaren ser ut som Christian Bale i American Psycho och försöker tränga innanför skalet på en tystlåten kvinnlig patient.

Filmens premisser, vetenskapligt experiment som degenererat, luktar framtidsthriller från 80-talet, á la Altered States eller Brainstorms Soundtracket är också vintage 80-tal med feta syntar som påminner om bland annat Flykten från New York och Blade Runner (Jag tror även de samplat det mekaniska zoom-ljudet från den sistnämnda filmen vid ett tillfälle.).

Rullen inleds med kort presentationsfilm från Arboria Institutet som inte når upp till Dharma Initiative-nivåer men ändå är bland det bästa med hela filmen.

Majoriteten av speltiden är det mer av en upplevelse än en film (man ska nog inte se den hög för då lär man nog bara bli paranoid) och när man väl förlikat sig med den upplevelsen blir filmen helt plötsligt mot slutet något mycket mer alldagligt och ointressant. Det är som om plötsligt inser stt det behövs handling, någon dialog bjuds det däremot inte på.

Det här är en film som inte vet vad den vill vara.

Ett kreativt misslyckande.

4/10

❭ ❭ ❭

Hara-Kiri: Death of a Samurai

Hara-Kiri är långsam och tråkigt. Förutsägbar. En snygg men poänglös 3d-film.

Förvånansvärt oblodigt.

En total feelbad-film.

4/10

❭ ❭ ❭

All Your Dead Ones

En colombiansk bonde hittar på valdagen ett femtiotal döda i sin majsåker. Han beger sig i till stan och, trots en rädsla att blanda sig i farliga händelser, försöker rapportera massakern.

Vi kan kalla det här en meditation över döden och livets låga värde. Det är också en skildring av en verklighet där ingen vill ta ansvar, ingen vill göra något som de högre upp i hierarkin kan krisera, ingen vill sitta med Svarte Petter.

Vad det är är långsamt och frustrerande.

Här finns material för en kortfilm. Men med hjälp av långa pauser och ängsliga blickar förlängs berättelsen till långfilmsformat.

Det blir en intressant dynamik tack vare den lilla skådespelartruppen, som alla spelar väl, och miljön blir pressande klaustrofobisk trots att de befinner sig utomhus på en åker.

Filmen rymmer en del absurdistisk humor och surrealistiska scener som bryter av stirrduellerna men det räcker inte.

Frustrerande.

Jag vet inte om det här var en pjäs från början, den lilla skådespelartruppen och de fåtaliga scenplatserns tyder på det, men det här är första gången jag sett skådespelarna buga för publiken under eftertexterna.

3/10

❭ ❭ ❭

The Sword Identity

Fint foto. Nedtonade dova naturfärger. Och det är också allt som är bra.

Majoriteten av svärdsstriderna sker vid sidan om kameran. De strider man får se är barnsligt pinsamma. Särskilt slutstriden är plågsam att se. Två kombattanter cirklar spattigt omkring varandra och försöker i det längsta undvika att träffa varandra. Andra gånger ser det mest ut som att skådisarna fått lov att hitta på sina egna rörelser – medan kameran rullar.

Kalkonartade strategier där de upprepar samma attack gång efter annan trots att de inte lyckas.

Ickeexisterande motiveringar för karaktärerna att hjälpa huvudpersonen.

Publiken skrattade flera gånger. Åt filmen, inte med den.

Tunn berättelse, dåliga strider, plågsamt långsamt. Ett misslyckande på alla plan. Parodiskt.

2/10

❭ ❭ ❭

Stockholms bästa – och sämsta – biosalonger

  1. Skandia: Stockholms bästa biosalong – Balkongen! Kungalogerna! Enkelsäten längs sidorna! Konsten!
  2. Klarabiografen: Stockholms bästa salong i sin klass. Utmärkt lutning, utmärkt avstånd från duk till första raden, sköna stolar, bra benutrymme.
  3. Grand 1: Bra om du får plats på avskiljda raden i mitten av salongen, vacker stjärnhimmel.
  4. Filmhuset Victor: Exemplarisk lutning, läderstolar var säkert coolt på 80-talet, i dag är de bara obekväma.
  5. Victoria 2: Bra lutning, hyfsat benutrymme.
  6. Bio Rio: Bra benutrymme, dålig lutning kompenseras med hög duk = inte bra för första raderna. Obekväma stolar.
  7. Sture 1: Stockholms konstigaste salong. Helt platt sittning nere i en gryta med duken galet högt upp, ok benutrymme, gamla stolar.
  8. Zita 2+3: Fasansfullt. Små salonger, små dukar, knarrande bänkar, kort benutrymme.

Installera Put.io på Apple TV 2

Få den ultimata tv-upplevelsen med hjälp av den (i Sverige) nysläppta version 2 av Apple TV, mediesystemet XBMC och filtjänsten Put.io.

Apple TV är en billig (den går att få tag på för mindre än 1000 kronor) minimal (höjd 23 mm, bredd 98 mm, djup 98 mm) svart låda med utgångar för både hdmi och optisk digital ljud-kabel.

XBMC är det klassiska, och rätt fula, mediesystemet för Xbox som numera funkar på en massa olika enheter, inklusive iOS.

Put.io är en molnbaserad filtjänst som kan hantera torrentfiler och rss-flöden.

put.io

Så för att få allt att lira behöver du 1) köpa en Apple TV, 2) jailbreaka enheten, 3) installera XBMC och 4) installera Put.io-tillägget till XBMC.

1: Apple TV

Jag köpte min Apple TV från Netonnets lagershop i Veddesta eftersom det var en av de få som hade kvar enheter i helgen.

2: Jailbreak

Att jailbreaka en Apple TV och installera XBMC är väldigt enkelt. Det kräver lite hackande via Terminalen men om du bara följer de här manualerna går det lätt.

Jailbreaka med hjälp av Lifehackers manual.

  • OBS! Du måste ha en mikro-USB-kabel för att kunna jailbreaka enheten. Jag använde en Exibel USB 2.0 Typ A till Mikro-USB Typ B från Clas Ohlson.
  • OBS! Om du använder en dator från Apple måste du stänga av IR-mottagaren i datorn så att den inte tar emot kommandon från Apple Remoten som följer med Apple TV:n. Det gör du i Systeminställningar > Säkerhet och integritet > Allmänt > Stäng av IR-mottagaren för fjärrkontroll. (Jag misslyckades jailbreaka tre gånger i rad innan jag lyckades stänga av mottagningen.)

3: XBMC

XBMC:s wiki berättar hur du installerar mediesystemet.

4 Put.io

När du jailbreakat och installerat XBMC är nästa steg att installera put.io:s XBMC-tillägg. Det kräver också lite mer Terminal-hackande, som inte finns dokumenterat på nätet hittills vad jag har sett.

Först skapar du ett konto hos Put.io. Det är tre dagars gratistest inbyggt i alla kontoalternativ. Sedan laddar du ner senaste versionen av tillägget från GitHub och packar upp filen. Skapa en mapp var du vill på din dator och lägg zip-filen där.

Sedan är det dags att kopiera över zip-filen till din Apple TV. Det går att göra på lite olika sätt, men det jag valde var att ta mappen där jag hade lagt zip-filen på min dator och kopierade över hela mappen och dess innehåll till XBMC:s filsystem på Apple TV:n.

Jag använde instruktionerna från en sida med tips om hur man flyttar filer på Linux. (Ett stort tack till Björn Finér som pekade mig i rätt riktning!)

scp -r [[user@]from-host:]source-file [[user@]to-host:][destination-file]

Exempel: scp -r /Users/dittAnvändarnamn/Documents/XBMC/putio root@apple-tv.local:/var/mobile/Applications

Du måste ange Apple TV:ns lösenord när du kopierar mappen. Om du inte manuellt ändrat det är det samma lösenord som används när du installerade XBMC.

Nu är du färdig.

OBS! Jag tar inget ansvar för vad som händer om du följer den här manualen. Det funkade för mig, det kanske inte funkar för dig.

Nattsvart för de överlevande

I helgen läste jag ut volym 11 av serieberättelsen The Walking Dead. En av de mest okompromisslösa berättelserna på länge.

Walking Dead

Berättelsen är svart, nattsvart. Och den blir bara värre. Första gången jag försökte läsa böckerna gav jag upp. Det var för svart, för dödande. Förmodligen spelade den dystra senhösten in.

Ingen är fredad. Alla kan dö. Alla kan stympas. Alla är skadade.

Ingenstans är man säker. Varje skyddad plats, varje enklav, varje säkerhet är falsk. De tvingas vidare, i rörelse, bort.

Det är inte de odöda som är de otäcka. Det är människorna.

De odöda, zombierna, sliter sönder de levandes kroppar medan människornas fruktan och brutalitet sliter sönder deras  eget inre. Berättelsen fokuserar också hela tiden på människorna och deras relationer. De odödas hjärndöda ihärdighet skapar en svart ram för de levandes val.

Det är väldigt skickligt världsbyggande av Robert Kirkman, Tony Moore och Charlie Adlard. De har skapat ett landskap som är vidrigt och som du inte vill befinna dig i men som det samtidigt är svårt att lämna.

Kompromisslöst och väldigt läsvärt.

Tack för lånet, Björn Falkevik!

Och ja, The Walking Dead finns ju som tv-serie också nuförtiden, och även om jag inte har orkat se den gillar jag Daniel Kanemotos fan-trailer.