Så gjorde vi time-lapse-filmen på SSWC

Före Sweden Social Web Camp blev jag ombedd att försöka komma på något intressant fotoexperiment vi kunde utföra under SSWC i helgen (den 13 till 15 augusti). Resultatet blev en time-lapse-film där Björn Falkevik och jag komprimerade ner ungefär 40 timmar till under 7 minuter.

Vi använde en enkel webbkamera, Logitech Pro Vision, kopplad till min Macbook. Vi använde oss av kontoret på ovanvåningen i receptionsbyggnaden. Där kunde allt stå innanför fönstret skyddat från vädrets makter och med god utsikt över .SE-ladan, Veidekke-tältet och ängen bortom. Detta visade sig vara ett lyckodrag eftersom vi fick med åtminstone fem olika sessionsplatser, gruppfotograferingen, matserveringen, kvällshänget utanför ladan, fårens morgonvandringar och så vidare.

På min dator installerade jag öppen kod-projektet Gawker som enkelt ställs in att ta bilder inom fritt valda intervaller. I mitt fall började jag med att ställa in den på att ta en bild var 20 sekund eftersom jag tänkte att det skulle resultera i en för lång film annars. Sedan var det bara att trycka på spela in.

Det man måste tänka på med Gawker är att den cachar alla bilder medan man spelar in. Det är först när du avslutar inspelningen som den skapar filmen. Så för säkerhets skull valde jag att vid några tillfällen stanna och starta inspelningen. Björn rekommenderade dessutom att jag skulle öka hastigheten så stora delar av filmen är inspelad med en bild var 5 sekund. Som jämförelse var de första cirka 16 timmarna filmade med en bild var 20 sekund ungefär 1 och 1/2 minut medan resterande film blev ungefär 10 minuter.

Gawker spottar ur sig en .mov-fil som man kan se på direkt utan problem. Vi valde dock att plocka in filerna i Final Cut så Björn Falkevik kunde klippa bort lite skräp, som när det tändes inne i kontoret när mörkret hade lagt sig och filmen bara visade kontorets interiör (måttligt intressant), och joxa lite med hastigheten, de mörka partierna snabbades upp och några roliga händelser under dagen saktades ner.

Samtidigt som Björn satt och slet med redigeringen letade jag efter Creative Commons-licensierad musik. För musik lägger ju till ännu en nivå på bilderna. Tyvärr finns det inget riktigt bra sök för CC-musik. Jamendo som finns Creative Commons egen söksida innehåller inte särskilt mycket bra musik. CC Mixter som jag också blev tipsad om hann jag inte sätta mig in i. Till slut upptäckte jag att det faktiskt går att se på Soundcloud vilken musik som har CC-licens. Tyvärr finns det inget gränssnitt för att söka efter den musiken, så det såg mörkt ut ett tag. Tack och lov upptäckte jag att det finns Creative Commons-grupper på Soundcloud och via de blev det genast mycket lättare. Direkt vi startade Flowrians Auxiliary Cosmos visste vi att vi hade hittat rätt. Det är något med drum’n’bass och time-lapse-filmernas hackiga rörelser som passar väldigt bra ihop.

Uppdatering:
I. Glömde bort att skriva att Soundcloud har antytt att det kommer bättre sök för att hitta Creative Commons-musik på sajten.
II: Och där kom det. Nu är det nya Soundcloud-söket och CC-integrationen officiell. Soundcloud skriver här och Creative Commons skriver här.

PS.

_D700_SSWC_2010-08-16

Var du på Tjärö och såg du det här? Undrade du vad det handlade om? Det var helt enkelt Björn och jag som ville se om vi skulle synas på filmen. Det roliga är att det samtidigt fungerade som ett experiment i gruppsykologi. Gör folk som du bara för att ni är flera som gör det? Tyvärr syns det inte jättebra, men 1 minut och 42 sekunder in i filmen är vi.

Vi kan säga att det var ett experiment i Seth Godins anda.

DS.

Om den svenska mejk-rörelsen

Under hösten tänkte jag försöka beskriva mejk-rörelsen lite mer, som en uppföljning på vårens första översikt i inlägget Det fysiska är det nya digitala.

Ännu finns det inga stora evenemang à la Maker Faire som samlar och visar upp vad som händer i Sverige så det bästa sättet att följa upp aktiviteten och tänkandet är via bloggar. Här en lista över de bästa aktiva. Har jag missat några? Tipsa i kommentarerna.

Och, missförstå mig rätt nu, något man märker av att läsa igenom de här bloggarna är att det finns en kanske inte oväntad skillnad mellan den svenska rörelsen och det som sker i USA och Storbritannien. Här finns det oftare en tydligare politisk vinkel på aktiviteten medan det i USA har en mer lekfull upptäckande utgångspunkt. Vet inte om det är fel heller. Det kommer oundvikligen förändras efterhand som det blir mer mainstream att hacka världen omkring oss.

Det fysiska är det nya digitala

Den digitala verkligheten har gett oss både nya och återupptäckt gamla sätt att arbeta på och dela med oss. Det är till exempel öppen kod, deltagarkultur och en iterativ utveckling. Under de senaste åren har denna kultur börjat sipprat ut i den fysiska världen.

Maker Faire

En drivande kraft i rörelsen är Maker Faire. En mässa som arrangeras av O’Reilly-ägda tidningen Make. Den arrangerades första gången 2006 i San Mateo. Förra året samlades runt 80 000 för att skapa och inspireras av andras skapelser. I helgen höll de till, för andra året i rad, i Newcastle.

Gör det själv

Den här Gör det själv-rörelsen leder till flera saker hos deltagarna. Att bygga sitt eget projekt gör att man förstår hur saker och ting hänger ihop, hur världen fungerar. Vi får också en starka koppling till våra saker. Vi bygger en mer hållbar värld. Det blir svårare att slita och slänga, men vi kan också reparera saker som går sönder.

Gör det själv-rörelsen har ju långa traditioner, men har fått ett uppsving och förnyelse med hjälp av samma accelererande nätverkseffekter som så många andra fått av internet. Instructables innehåller råd och tips för den som behöver hjälp. Sajter som Etsy gör att skaparna kan sälja sina kreationer enkelt och till en global marknad. Inspirationen står Youtube och Vimeo för.

Den digitala Gör det själv-andan som skapat mycket av webben som den ser ut i dag påverkar den fysiska skapar-kulturen lika mycket som den ger en arena för den traditionella hantverkskonsten som därmed får en ny boost. Och de går in i varandra; högteknologiska textiler ger möjlighet att skapa kläder som påverkas av både omgivningen och bäraren.

Arduino

Arduino är en plattform, ett gränssnitt, en både öppen hårdvara och mjukvara. I grunden är det ett enkelt kort du programmerar via en usb-kabel. Kortet kan sedan bland annat kopplas upp med olika former av sensorer för att till exempel känna av ljud eller ljus. Plattformen är skapad för att snabb iterativ utveckling.

Några exempel på Arduino i praktiken är:

Bakertweet
Bakaren kan twittra ut vad som precis kommit ut ur ugnen.

Blimpduino
En miniatyr-zeppelinare som styr sig själv med hjälp av sensorer.

Botanicalls
En sensor som kan ringa, sms:a eller twittra när växten behöver vatten.

Tweet-a-watt
En elmätare som offentliggör, och därmed tydliggör, din elanvändning.

Zygote Interactive Balls
Ett interaktivt konstverk som var en del i OS-invigningen i Vancouver.

3d-skrivare

3d-skrivare har det pratats om länge. Och nu är vi i en verklighet där det finns maskiner som i princip kan skriva ut sig själva. Det är Reprap som är en helt öppen plattform för att skriva ut digitala ritningar i fysisk form.

Maskinen kan fortfarande bara skriva ut plast. Men systemet utvecklas hela tiden och nya material kommer snart kunna matas in i maskinen. Tänk er framtiden. Tänk er The Pirate Bay men med ritningar över fysiska produkter. En annan variant är Makerbot.

Bloggreklam för bloggreklam om bloggbok

OneStefan Engeseth har skrivit en bok som känns som ett intressant komplement till Douglas Ruschkoffs Get back in the box som jag läste nyligen. Get back inte box var mycket inspirerande och om One kan likna den i den aspekten är det en given läsning.

Jag har läst det första kapitlet och det verkar lovande även om många exempel känns igen från tidigare böcker. Framförallt är det lätt att hitta negativa exempel på när företag har skadats av att de inte förstår det nya samhället. Men intressantare vore att hitta fler positiva exempel. Förhoppningsvis finns det i resten av boken.

Warren Ellis om Second Life

”But what fascinates me about it is possibly the same thing that makes me crazy — it’s goalless. You’re essentially invited to be an electronic frontiersperson, to obtain parcels of land and learn how to build your own homes (from the ability to generate and morph & mutate generic building-blocks that comes with your avatar) and to, I guess, find and enter communities. And eventually, I presume the hope is, to make SL better in some way for the people you share the electronic world with.

Which is really kind of an interesting thing. An entire population released to do nothing but make art and fly…”

Warren Ellis i sitt e-postbrev Bad Signal angende Second Life.