Övergivna fabriker är spännande. Är det kanske den pojkaktiga upptäckarlustan som lever kvar eller är det bara det närmaste vi har mytomspunna skräckplatser i storstadslivet? En av mina favoritplatser att fotografera är i alla fall det som jag tidigare trodde hette Sala Dolomit, men som visade sig heta Strå Kalkbruk. Anläggningen beskrivs i en inventering som ”av stor teknikhistorisk betydelse”.
Sala är en gammal gruvort. Orten växte upp i samband med att Sala silvergruvas första storhetstid på 1500-talet. 1908 lades dock driften ned. Vid samma tid (1906) bildades AB Strå Kalkbruk i Sala. De utvann dolomitmarmor. Dolomitmarmor var den så kallade värdbergart som omslöt silvret. Alltså det som gruvarbetarna försökte ta sig igenom för att komma åt silvret. I dag är det dock bara dolomiten som utvinns i Sala. Dolomit används vid tillverkning av bland annat spackel, kosttillskott och cement.
Leonard Brunke genomförde en kulturhistorisk inventering åt Riksantikvarieämbetet av Strå Kalkbruk. Exakt när kan jag inte riktigt tolka. Enligt uppgifterna på Riksantikvarieämbetets sajt Kringla skedde det 1999-05-03, men enligt de dokument jag hittat på Riksantikvarieämbetets Bebyggelseregister var det då Jean-Paul Darphin inveterade området, medan Brunke ska ha gjort det redan 1996-02-07.
Brunke beskrev området så här:
”Utrustningen har omfattat kross o malverk, sorteringsverk, kalkugnar o en enhet för framställning av torrhydrat. Vid gamla kalkverket har i slutskedet producerat ej bränd jordbrukskalk. Numera bryts större delen av kalkstenen vid Dolomitverket o vid Tistbrottet intill Sala Silvergruva.”
och
”Anlagt NV om stadskärnan. Intill järnvägsspåren (Sala Krylbo Gävle) Norr om Kalkbruket ligger flera av de större kalkstensbrotten som exploaterats. De är numera vattenfyllda. Tidigare stickspår till området.”
Enligt deras uppgifter byggdes den första byggnaden år 1900 och den sista mellan 1950 och 1959.
Jean-Paul Darphin har genomfört en industriinventering åt Länsstyrelsen i Västmanland och Västmanlands läns museum (länk till pdf). Darphin skriver att anläggningen har: ”stor teknikhistorisk betydelse. Det enda bevarade industriella kalkbruk i länet och ett av de få kvarstående i landet. Avspeglar olika produktionsperioder och -metoder. Restaureringen och skyddsföreskrifter önskvärda”.
Byggnaderna beskrivs som i ”akut behov av åtgärder/under förfall”. ”Anläggningen hotas av förfall, skadegörelser, inget underhåll”. Sedan jag besökte kalkugnshuset senaste gången 2007 har flera träbyggnader bränts ner. Darphin skriver även att det är önskvärt om den kvarvarande utrustningen dokumenteras. Utrustningen ”har omfattat bland annat Höganäsugnar och Fanerhjelmugnar”.
Byggnaderna jag har dokumenterat är dels ett kalkugnshus av okänt byggår och ett kross- och sorteringsverk från 1950-tal. På några av bilderna syns även silon från 1930–40-tal och jag lyckades vid ett tidigare tillfälle ta mig in i förrådet från 1910–20-tal. Enligt inventeringen finns det sammanlagt 16 byggnader på området, som sprider sig över ett stort område.
I dag produceras fortfarande cirka 100 000 ton dolomit per år.
Mer läsning:
- Strå Kalkbruk i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister.
- Strå Kalkbruk på Riksantikvarieämbetets sajt Kringla.
Fler bilder från området:
